När man blir gammal och inte sover så bra ibland, ligger man
och tänker på så mycket.
Inatt tänkte jag på det enorma och tidskrävande arbete det var för svärfar
Theodor och Nisse innan en gravsten blev till. Jag tänkte på den
tiden när allt gjordes med handverktyg.
Theodor och hans bror Qscar startade ju det första stenhuggeriet på den s k
"Bets-vallen" i Mjölby. Där ligger ICA-hallen nu. Det var i början på
1900-talet.
Då togs råsten ut i ett berg på Vammelby ägor. Bröderna hade lärt yrket
vid Nelssons Stenhuggeri i Linköping.
När stenhuggeriet startades i Sya togs råstenen till gravvårdar, gravramar,
trappor och grindstolpar ut i Backgårdshage.
Tidskrävande arbete var det och ibland blev det "vaj" på stenen. Det vill
säga att den vid utkilningen inte alltid sprack där den skulle och då var
det bara att börja om igen.
Ibland kanske inte felet på stenen syntes förrän den var slipad och det
visade sig vara en spricka eller ful rand tvärs över och då dög den ju inte.
Bättre blev det när råsten köptes från Hunnebostrand i Bohuslän.
Den kom då med tåg till Sya station och så lejdes en bonde med häst att
frakta hem den. Den stenen var mera lättkluven och felfri.
Men så var det ju att dela blocken i lagom stora bitar. Kinkigast var att
dela till de långa gravramarna, ibland tre meter långa. Då var det att baxa
upp de tunga blocken på bockar eller att lägga under träklumpar i båda
ändarna. De fick inte ligga på på mitten.
Så började arbetet med att efter noggrant mätande leverera en spikrak
rad med hål. Det var handhammare och borr som användes. När en liten
bit av hålet var borrat sattes en ring av granris runt borret, för då tömdes
vatten i hålet för att det skulle gå fortare. Granriset gjorde att det inte.
skvätte.
Varje hål var c:a 15 cm djupt och avståndet mellan varje hål också c:a
15 cm.
Näralla hålen var borrade kom det viktiga, att spräcka stenen. I varje
hål sattes två fläns och i mitten en kil. Jag kommer ihåg hur den gamla
lådan såg ut där flänsen och kilarna låg. Den hade säkert varit med från
Mjölby.
Nu började det spännande. Med ett lätt slag med hammaren på varje kil
så hände något till sist. Med ett litet brak klöv sig stenen i två delar. Jag
såg aldrig något misslyckande.
Men så började bearbetningen. Först var det "Kantjärnet" och "Kiffen"
och hammaren som tog bort det skrovligaste. Sedan blev det "pikhackan"
och så de olika hamrarna. Det var grad 1, grad 2, grad 3 och grad 4, den
var den finaste. Så många tusen slag innan allt var färdigt.
En särskild historia var det med de stora runda kulorna som ibland skulle
pryda, oftast ovanpå, en grindstolpe. Då användes en stor låda fylld med sand.
I den lades den fyrkantiga råbiten. Sedan var det att knacka och bearbeta
för att få den rund. En mall av trä i form av en halvmåne, rödfärg lades på
också på kulan. Då sågs det var ojämnheterna fanns.
Så var det då det där med gravstenen. Ett lagom stort block och så var det
att hugga och hamra. Så skulle stenen slipas för att få fram den blanka
ytan. Det var med hjälp av vatten och stålsand i olika grovlekar och sist
ett pulver så den blanka ytan kom fram. Ett mycket styvt arbete.
Så skulle det bli text. En del ville ha den avlidnes egen namnteckning och
Theodor var inte främmande för något. En stil som användes hette
'Grotesk'. Ett konstigt namn på en stil.
Theodor och senare också Nils ritade så upp texten på ett ganska tunt
papper. Storleken på texten kunde variera. Om personnamnet var kort
måste det bli större bokstäver för ordet. 'Familjegrav' fick ju inte dominera
Theodor kom ofta till mig när han ritat så jag fick kolla att han inte glömt
någon bokstav.
Så lades så ett kalkerpapper (rött) på stenen och så textpappret över.
Noga mätningar gick åt och så ritades det.
Så började arbetet. Nu var det mycket små verktyg som användes.
Oftast skulle bokstäverna ha kvar den blanka ytan, men ibland försänktes
de i stenen för att sedan beläggas med bladguld. Det var ett känsligt jobb
för då fick det inte blåsa. Fick knappast andas för då kunde det lätta och
mycket dyra bladguldet blåsa bort. Bladguldet skars med en vass kniv
i mycket små bitar och lades på litet i taget, men då hade något klister lagts
på först. En mycket liten pensel användes att justera med. Den var gjord
av håret från en ekorrsvans.
Litet billigare material fanns, men som inte varade så länge, en bronsfärg.
Jag har själv förnyat en gammal text i detta material.
Så var det så småningom färdigt att forsla iväg stenen till den kyrkogård
den skulle uppsättas på. Oftast var det både monument och gravramar.
Då var det en bonde med häst och vagn som anlitades.
Sedan Theodor gått bort var det jag som fick hjälpa till. Då hade en
stenhuggeribyggnad byggts och maskiner anskaffats. Förut stod de och
arbetade under bar himmel. Detta var nog trots allt hälsosammare
för stendamm sätter sina spår i lungorna.
Nu hade traktor och vagn köpts, men uppsättningen på kyrkogårdarna
måste ju ske på samma sätt. Det var plankor och trärullar att lägga under
när man rullade stenen från vagnen. Så många stenar jag hjälpt till att
sätta upp ( ibland med ryggskott som följd).
Det var på Sya, Mjölby, Ekeby, Ö Tollstad, Veta, Viby, V Harg m fl
kyrkogårdar. Min make hade nog litet 'konstnärssyn' på sitt arbete för det
fick ta hur lång tid som helst, bara han fick sitt arbete som han ville ha det.
Inkomsten blev minimal när verktyg och råmaterial hade betalats. En
gravsten kunde kosta 250:- och då kanske det tagit två månader att få
den färdig. Visserligen var ju penningvärdet ett annat då.
Ja, detta var några minnen från ett hantverk i Sya. Stenhuggeriet lades
ner 1965 på grund av Nils Carlssons sjukdom.